Den sanna viljan och det dynamiska självet.

De flesta jag stöter på verkar tro att den sanna individen eller det man innerst inne är är en kärna, en enhet. Jag får oftast en ganska statisk bild när andra beskriver vad de egentligen är. Det jag ser är en kärna som beskrivs som att den inte ändras eftersom det är "ditt sanna jag". Denna enhet vill många få fram genom att ta bort det som inte är av en sådan natur som passar in på deras själsbegrepp. Allt i som kan delas tas bort som vår kropp, våra tankar och andra liknande saker. Allt i strävan efter att hitta kärnan. Min känsla är att människan genom detta gör på samma sätt som fysikerna som söker materiens minsta beståndsdel men som ständigt misslyckas eftersom de hela tiden kommer på att det man förr trodde var den minsta beståndsdelen egentligen består av än mindre delar osv.

Jag väljer att citera ett inlägg från ett annat forum (som verkligen satte ord på mina åsikter på ett bra sätt):

This is a way to the true self, though I feel like the opposite is also a way to the true self;

You ARE your job, you ARE the pleasure and pain, your desires and families, thoughts, and memories... What I've come to realize is that what we are talking about is unity, although unities are difficult to come to terms with. Since if your true essence is oneness, then we assume that these various mutliform things such as our bodies, thoughts, and so-on, which are compound and divisible are not One. Because of that fact, we seek an abstract 'One' that is indivisible, and so figure that procedure via elimination will take us to that. BUT, like with the quest for the atom, we find it more and more internally divided as we go along.... the abstract 'one' recedes... This is when Unity is sought as a 'being'.

I believe there is a 'one' that can be known and it is movement: becomming. Try to think of difference itself in its pure state: NOT as secondary relation between same things: pure difference, becomming.... take an organism; the unity of it's being may be compound, but what makes it 'One' is it's trajectory; the fact that, as a healthy organism, it follows a single 'line of pursuit' to the things it needs, desires, or wants... this is quite different than the abstact one; it is a simple unity, but it is inclusive of all the various things which compose it. I look at the TW [True Will] as being not that which we discover after 'peeling off all the layers', but that which we always have, but attain and greater facility with, and deeper range to, the more we integrate and co-relate the different parts of our being. I'd say it is the muscle by which we flex our metaphysical AND our physical 'direction' (indeed, as ONE). It is our singularity of focus, which we build through practice...

Därför anser jag att en själ, i den formen som västerlänningar oftast använder ordet, inte existerar. Det finns ingen självatomism. Kärnan är en illusion, det finns inget som oförändrat är "jag" (varken som överlever till vår fysiska död eller efter jordelivet till en himel eller ett helvete). Detta är givetvis relaterat med hur jag anser att hela världen styrs av evigt tillblivande. Det formlösa som manifesterar sig i form, kaos som manifesterar sig i ordning osv och som alltid återvänder till sig själv (alltså både kreativt och destruktivt).

Vårt själv är som en våg på öppet hav. Vi ser hela tiden en våg och vi känner igen den om vi följer den med blicken men vattnet som vågen manifesterar sig i ändras hela tiden. När vågen till slut slår mot stranden är det inte samma vatten i vågen som när den började rulla mot stranden. Innehållet har bytts flera gånger men samtidigt är det samma våg som följer en viss linje och som aldrig skulle kunnat existera om inte det vattnet den nyss lämnat efter sig hade existerat.