Att komma fram genom mörkret...

Jag är egentligen inte teist. Teist i formen av tro på en eller flera gudar. Just uttrycket "gud" är för mig något väldigt underligt att någon kan tro på. Visserligen är jag för religiös för ateisterna men samtidigt för mycket ateist för de religiösa. Ordet gud betyder för mig en väldigt personlig varelse. Något med kraft att tänka själv. En varelse likt en människa eller något annat djur men på en helt annan nivå.

I kristendomen kan man föra samtal med den gud de tror på genom bön. I nästan alla religioner med gudar kan man kommunicera med dem genom riter och ritualer men för mig blir det oftast för antropomorft. Man ger guden för mänskliga drag. Detta gäller även i religioner där jag kan se igenom myterna för att se hur de symbolisk representerar något större. När jag läser boken "Aghora - at the left hand of god" vet jag att principerna Kali och Mahakala är sådana jag själv kan se för, vad jag anser" de egentligen är. Se igenom de antropomorfa föreställningarna utövarna av hinduism själva kanske har.

Då jag nästan helt utelämnat etik och moral som något verkligt viktigt har jag mest fokuserat på kosmologi och metafysik. Detta inkluderar de riktigt stora frågorna som vi egentligen aldrig kan bevisa som sanna eller kanske aldrig kan få svar på. Men vissa idéer slår helt rätt när man hör dem medan andra inte gör det.

Skapelsen är en sådan sak som inte slår rätt i mitt huvud. För att något ska ha skapat behöver vi någon som skapar. Kristendomen har en tydlig skapare i Fadern (Gud). Innan skapelsen fanns alltså en oskapad varelse som genom stor kraft skapade allt vi ser och känner idag. Dessutom medföljer det att tiden ses på som linjär i dessa tanketraditioner.

Jag känner mer för en tanke om att universum emanerade och att allt faktiskt är cykliskt. Det som emanerar är inte personligt. Som mitt första inlägg i bloggen antyder emanerar kosmos från det mörka, från kaos, mörkret, apeiron, ginnungagap, tomheten etc. Detta kaos är inte vad vi till vardags kallar kaos. Detta kaos är det ursprungliga kaos. Kaos är det ändlösa blivandet - det statiska existerar inte. Tomheten är inget i sig men innehåller potentialen till allt. Genom emanation blir den till. Den manifesterar sig själv.

Det finns lite olika tankar. Vissa är skarpt dualistiska. De kan mena att detta mörka eller kaos är något ont som vill förstöra det vacka och statiska kosmos. Andra hävdar motsatsen. Jag är inte dualist och anser att kosmos föds ur kaos men att kaos också är det som kosmos dör genom för att sedan återuppstå igen. Kaos är både det som manifesterar sig självt i kosmos samt förstör detsamma (vilker är varför vi upplever det som att tiden går).

Det som kan verka statiskt här och nu innehåller egentligen denna mörka kraft som den är född ut. Den är inte skiljd från den och de är inte i motsats till varandra. Detta är vad forskare kan mäta som entropi ("all physical matter inevitably evolves towards an undifferentiated state of inert uniformity"). På så sätt är den mörka kraften ständigt hos oss, inuti varje liten del av kosmos. Det är det det enda (singular). Det mörka som manifesterar sig självt i det många och det ljusa som ständigt söker sig tillbaka till den mörka enheten. Detta är inte godhet eller ondska. Det finns ingen absolut godhet och ondska. Mörkret bara är och ljuset är vad mörkret manifesterar sig genom.